Høringssvar vedrørende Justering af klynger og netværk

Det är med oro som jag läser Köpenhamns kommuns förslag om att ändra på den så kallade klyngestrukturen. Förslaget är oroväckande eftersom det medför okända konsekvenser i det dagliga pedagogiska arbetet om det blir verklighet: fritidspedagoger ska fördela sin arbetstid på olika institutioner – även vuggestuer – något de inte är utbildade för. Pedagogiskt arbete med barn i olika åldrar skiljer sig åt. Det finns säkert övergripande organisatoriska fördelar i förslaget, men sett ur barnens perspektiv kommer dessa förändringar inte dem till godo. Och det är väl ändå barnen det handlar om när allt kommer till kritan, tänker jag? Vuggestuen är det första stället där barnet tillbringar tid utan sina föräldrar – det blir barnets andra hem. Barn har stort behov av trygghet och rutiner och de är extra känsliga för förändringar eftersom de är små. Pedagogerna blir därför ovärderliga i barnets start på livet. Fasta pedagoger skapar således trygga ramar för barnen. På samma sätt skapar fasta arbetsförhållanden från kommunens sida, trygga ramar för pedagogerna, något som direkt påverkar barnens vardag. Dagens struktur i De Gamles by med flera vuggestuer i samma ’klynge’ är både geografiskt och pedagogiskt smart. Det är fantastiskt för institutionerna att kunna utbyta erfarenheter med för dem relevanta sparringspartners, nämligen andra vuggestuer i samma område. Det är ett utmärkt sätt att dra nytta av varandras kompetens. Att nu splittra ett avskilt geografisk område och para ihop vuggestuer med fritidshem från ett annat område (som blir konsekvensen för Moster hus), är däremot ogenomtänkt och inte försvarbart. Samhällskostnaden för att med fyra års intervall genomföra två så genomgripande strukturella förändringar i den pedagogiska verksamheten, kan inte heller underskattas. Det blir som ringar på vattnet att rucka på ramarna för pedagoger och ledning. Omstruktureringar i en del av organisationen skapar otrygghet på alla nivåer. Pedagoger och ledning ska fokusera på det pedagogiska arbetet med de små barnen, inte på att navigera i konsekvenserna av kommunens ogenomtänkta beslut. För till syvende och sist går omstruktureringen ut över arbetet med barnen då kontinuiteten, tiden och tryggheten riskerar att bli lidande; och den förlusten, ekonomiskt som socialt, är nog svår att räkna på även för kommunens tjänstemän. Barnen är vår framtid och barnens miljö är det sista stället i samhället som man vill belasta med omstrukturering och förändringar i onödan. Och detta verkar just vara i onödan. Så, jag ber er, tänk er om en extra gång innan ni förändrar något som redan fungerar. Med vänliga hälsningar Johan Thermænius